UPPE BLAND MOLNEN

Pratade med Carita igår i telefonen.
Jag vill bara krama om hon och Stephanie.
Har ångest som fan inför begravningen imorgon.
Jag har knappt något att gråta ut längre.
Jag har ett stort hål i hjärtat.
Det är så jobbigt att vara ute på gatorna och titta sig omkring i hopp om att få se dig en sista gång John.
Jag känner mig tom,
Jag känner mig ensam,
Jag känner saknad.
Jag saknar dig så mycket min vän,
John frankebo, jag glömmer aldrig dig, min vän ♥


Jag känner mig så förvirrad..


kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0